Geologi för Zinkgruvans malmfyndighet
Zinkgruvan-fyndigheten ligger i södra delen av Bergslagen-provinsen i sydcentrala Sverige. Denna provins består av en grönstensbälte som bildades under Proterozoikum för cirka 1,9 miljarder år sedan. Den är känd för att hysa betydande fyndigheter av zink, bly, koppar, silver och bandade järnformationer. Berggrunden i området består främst av felsiska metavulkaniska successioner, med förekomster av kalkstenar och calcsilikater inom dem. Under Svekofenniska orogenesen, som ägde rum mellan 1,9 och 1,8 miljarder år sedan, genomgick provinsen veckning och metamorfos och nådde amfibolitfacies.
​
Zinkgruvan-fyndigheten själv utgör en massiv stratiform fyndighet av zink och bly och ligger inom den lägre proterozoiska Svekofenniska suprakrustala sekvensen, som sträcker sig från 1,90 till 1,88 miljarder år i ålder. Fyndigheten uppvisar tydlig stratifiering och sträcker sig över 5 000 meter längs sin sträckning och når ner till 1 600 meters djup. Tjockleken på malmkroppen varierar från 3 till 40 meter. I den centrala delen av fyndigheten finns en kopparskarnmineralisering som ligger under zink-bly-mineraliseringen i en underliggande stratiform position.
​
Under Svekofenniska orogenesen resulterade deformationen av regionen i isoklin veckning, vilket ledde till att stratigrafin övervänts i området. En stor förkastning, känd som Knalla-förkastningen, sträcker sig i nordnordöst-sydsydvästlig riktning och finns centralt på egendomen och delar upp fyndigheten i två områden. Det östra området, kallat Nygruvan, har varit den primära källan till historisk gruvdrift och sträcker sig i nordväst-sydöstlig riktning med en lutning som dippar subvertikalt mot nordost. Det västra området, som kallas Knalla-området, sträcker sig i nordöst-sydvästlig riktning och har varierande lutningar mot nordväst. Knalla-området delas vidare upp i flera delområden, inklusive Burkland, Lindängen (som har utarmats av gruvdrift), Sävsjön, Mellanby, Dalby, Cecilia och BortaBakom, från nordöst till sydväst.
​
Det råder generell enighet om att Zinkgruvan-fyndigheten har en exhalativt ursprung, där linser av polymetalliska sulfider som innehåller zink, bly, silver och koppar bildades antingen på eller nära havsbotten i submarina heta källmiljöer. Dessa sulfidförekomster uppstod på grund av koncentrerade utsläpp av metallrika fluider kopplade till hydrotermisk konvektion på havsbotten, eventuellt relaterade till aktiv submarin vulkanism, inklusive spridningscentra för riftzoner.
​
I Zinkgruvan-området sammanföll bildandet av en lokal och relativt djup sub-bassängstruktur, såsom en halvgraben, med övergången från aktiv till avtagande vulkanism och avsättningen av postvulkaniska sedimentlager, inklusive kalksten, omarbetad vulkanisk aska och djupvattensediment. Avsättningen inom denna bassäng kan ha skapat en reducerad miljö med begränsad sedimentation av detritus. En sådan miljö skulle ha varit gynnsam för bevarande av organiskt material och ansamling samt bevarande av basmetallsulfider.
​
Den utströmning av oxiderade fluider berikade med metaller i sub-bassängen kan ha utlöst kopparavsättning genom interaktion med organiskt material och/eller reducerade porvatten under havsbotten. Denna process, tillsammans med utandningen, kylningen och blandningen av fluider med reducerade bottenvatten i en saltvattenpöl på havsbotten, ledde till bildandet av den stratiforma zink-bly-silvermalmen. I Zinkgruvan-fyndigheten är vulkaniska bergarter i närheten åtskilda från malmen av ett intervall som innehåller flera tjocka tidigare kalkstenshorisonter, vilket tyder på en betydande tidsskillnad mellan etableringen av den vulkaniska enheten och bildandet av malmen. Synsedimentära förkastningar fungerade förmodligen som huvudsakliga transportvägar för mineraliseringen.
​
Modell för Zinkgruvans fyndighet (Jansson et al., 2017)
​
